Varför ser de kinesiska tecknen ut som de gör?

Den frågan har fascinerat mig ända sedan jag började läsa kinesiska för Bernhard Karlgren vid slutet av 50- talet. K lärde aldrig ut ett tecken utan att också förklara hur det var sammansatt och vad man visste om dess ursprungliga former. Han gav tecknen en historia och det gjorde dem levande och fattbara. Själv var han då det kinesiska språket, men hans kärlek till tecknen var ännu pojkaktigt frisk och med till synes outsläcklig iver drog han sina teckenanalyser så kritdammet stod som en dimma runt tavlan.

Åren 1961-62 studerade jag kinesiska vid Beijings universtet och sedan gu qin, kinesisk luta, vid Musikaliska akademin. &&&Till min förvåning fann jag, att även högt bildade kineser var okunniga om sitt eget språks rötter. Från grundskolan till universitetet bedrevs teckeninlärningen rent mekaniskt, utan stöd av förklaringar. &&&

När jag efter resor i Asien och Latinamerika återkom till Sverige och började undervisa i kinesiska vid början av 70-talet fann jag, att mina elever reagerade alldeles som jag själv gjort - ju mera jag kunde berätta för dem om tecknens konstruktion och tidiga former, desto lättare var det för dem att förstå och minnas tecknen. Det allra bästa var, när jag också kunde berätta något om den konkreta verklighet forntidens kineser en gång utgick från, då de skapade tecknen om husen, vagnarna och redskapen och inte minst om den kinesiska naturen med dess berg och floder, växter och djur.

Ju mer jag sysslade med tecknen, desto mer fascinerad blev jag av den verklighet de återspeglade och av allt jag sett som student och faktiskt inte förstått. Varför odlade man olika grödor bredvid på fälten? Varför kallades vattenkranarna för drakhuvud? Varför envisades miljoner människor med att bo i grottor i bergssidorna, när de kunde bo i riktiga hus? Jag drogs in i en omfattande läsning, inte minst i tekniska frågor som jag med min humanistiska bakgrund aldrig tidigare intresserat mig för, och gång på gång återvände jag till Kina för att ta reda på mer om allt jag inte förstått.

För varje gång kom tecknen allt närmare.

Den här boken var, när jag först började skriva den för snart femton år sedan, avsedd att bli en kort populärvetenskaplig framställning av vad forskningen vet om de kinesiska tecknens ursprung. Men jag fann snart, att de traditionella förklaringarna ofta blivit föråldrade, inte minst genom de nya arkeologiska fynd, som gjorts under de senaste årtiondena och som ingen ännu bearbetat från språklig synpunkt. Arkeologin är en ung vetenskap i Kina.De första regelrätta utgrävningarna genomfördes på 20 - talet, men under de kaotiska decennier, som sedan följde med inbördeskrig och utländsk invasion, låg arbetet i stort sett nere och det återupptogs inte förrän på 50 - talet. Min bok är den första att diskutera det centrala kinesiska teckenförrådet i ljuset av det omfattande arkeologiska material, som grävts fram sedan dess.

Under en lång tid av mitt liv betraktade jag mig själv framförallt som konsthistoriker. Det var naturligt för mig att söka tecknens förklaring i bilder och föremål från den tid då tecknen skapades. I det arkeologiska materialet möter man ofta framställningar, som är uttryck för samma verklighetsuppfattning, som man möter i tecknens. Min bok är den första att systematiskt visa det.

När man väl mött dessa bilder ser man dem återkomma som arketyper genom årtusendena. Kinesisk kultur har en märklig kontinuitet som gör, att man i reklam, folkkonst och i vardagslivet runt omkring än idag ser bilder, som uppfattar och återger verkligheten på samma sätt som teckenskaparna för mer än tre tusen år sedan. Ni skall få se!

Men framförallt är det en historia jag har att berätta - Kina kulturhistoria så som den avspeglas i tecknen, deras ursprung och utveckling. Jag har valt att försöka berätta den historien inte på akademisk avhandlingsprosa utan på mitt eget språk, som del av min egen erfarenhet, mina upplevelser och insikter.